Skribent: Johanna Westerberg
Skriv ut  Tipsa en vän  A B C
Publicerad: 2010-11-11

Träningsmissbruk - när hela livet är träning

Josefin är en glad och sprallig 23 åring, som ger ett friskt och välmående intryck. Men att ytan inte alltid speglar sanningen, blir man ofta påmind om under intervjun med henne. Under tio års tid har hon plågat sin kropp med extremt mycket träning i kombination med för lite mat. Idag mår hon bra, men påpekar att träningsmissbrukaren är att jämföra med den nyktre alkoholisten.
 
Träningsmissbruk - när hela livet är träning
Josefin började redan vid 13 års ålder att lida av tvångstankar. Hon utförde tvångshandlingar och slarvade med maten. En allt tydligare kroppsfixering, för lite mat och för mycket träning, ledde efterhand till att Josefin utvecklade anorexi.
 
Efter flera års fångenskap i anorexins grepp, började Josefin till slut att äta igen. I samband med detta började hon att studera till idrottspedagog vid Umeå Universitet. Josefins matfixering övergick i en annan form av beroende, träningsmissbruk.
 
- Allt började kretsa kring träning. När, hur, hur länge. När det var som värst tränade jag upp till fem timmar per dag. Två timmar på morgonen och två timmar på kvällen. Ofta tränade jag dessutom på dagen, via skolan, pass som hörde till utbildningen.
 
Mat var fortfarande nära sammanlänkat med ångestkänslor och allt hon åt kände hon sig tvungen att kompensera med träning. Målet var en muskulös, vältränad och absolut fettfri kropp.
 
- Megarexi kallas det nog. Det är samma som killarna brukar ha. Jag ville bli muskulös. Jag fick grym ångest om jag inte fick träna. Till exempel vid julen, på julloven då man skulle åka hem till familjen, då var jag tvungen att åka tillbaka snabbt, för att kunna vara på gymmet.
 
Beroendet eskalerade snabbt. Till en början handlade det om några pass i veckan, men allteftersom tiden gick, behövdes allt mer träning för att Josefin skulle känna sig tillfredsställd.
 
- Ett pass som inte ”tog på” på det sätt jag ville måste kombineras med ytterligare pass. Om jag skulle träna ihop med någon, så körde jag ofta ett pass innan.
 
Skev kroppsuppfattning
Många av klasskamraterna på idrottspedagogprogrammet tränade mycket och gymmet var en social träffpunkt. Skillnaden mellan Josefin och hennes klasskamrater låg i inställningen till såväl träning som kost. Fortfarande åt hon inte rätt, varken vad gällde mängd eller typ av mat. Istället för att bygga upp kroppen, bröt Josefin ner den. Tack vare den minimala kosten fanns ingenting att bygga muskler av och ingen tid avsattes heller för vila. För Josefin var det onormalt att äta lunch.
 
- Jag hade en väldigt skev kroppsuppfattning. Jag såg inte i spegeln det som andra såg, tyckte aldrig att jag lyfte nog mycket, trots att jag nu vet att jag gjorde det.
 
Smög med träningen
Josefin visade upp åtskilliga beroendesymptom. Hon blev arg, sur och vresig om hon inte fick träna. När närstående kommenterade hennes träningsmängd, blev hon arg. Det gick så långt att Josefin till slut ljög och smusslade med sin träning.
 
- Jag var som en alkoholist. Men istället för att gömma flaskor, ljög jag om hur mycket jag tränade, smet iväg tidigt på morgonen innan skolan och sprang.
 
De dagar då lektionerna inföll på eftermiddagen hann hon med den två timmar långa morgonlöpningen, samt ett gympass, innan skolan. Hennes idrottspedagogutbildning ledde till att hon ofta tränade på skolan och efter lektionernas slut bar det av till gymmet.
 
- Kroppen är egentligen helt otrolig! Den orkar fast den inte borde det. Det är först nu i efterhand, då jag har fått behandling, som jag inser att det är destruktivt och onormalt att träna så mycket. Men då, när jag var mitt uppe i det, då det var hela min verklighet, då var det normalt.
 
Behandling
Efter att ha brutit ihop totalt, hoppade Josefin av utbildningen till idrottspedagog. Då hade hon studerat under ett år och kände att kroppen inte orkade längre. Hon fick hjälp på ett stödboende och slutligen på ett behandlingshem. För första gången erkände Josefin sitt problem och sin vilja att bli frisk.
 
- Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.
 
På behandlingshemmet Frejagården i Umeå fick Josefin bekanta sig med kognitiv behandlingsterapi, ett sätt att identifiera de bakomliggande orsakerna till missbruket av mat och träning. Hon fick även prova på sjukgymnastik, avslappningsgrupper, grupp- och bildterapi. Efter sex månader på behandlingshemmet skrevs hon ut och idag har hon en kontaktperson som samtalsstöd.
 
Fakta:
Att känna igen en träningsmissbrukare
 
Maria är sjukgymnast och arbetar på gymmet där Josefin tränade som mest. Hon menar att träningsmissbruk i grunden handlar om beroende. Beroende av den endorfinkick som träningen ger.
- Ofta lever träningsnarkomanen efter ett strängt schema för när denne ska äta, träna och sova. I många fall omfattar också missbruket matvanorna.
 
Maria berättar även om hur ett missat träningstillfälle kan ge vredesutbrott och det räcker sällan längre med ett pass. Beteendet är ofta överdrivet och destruktivt, träningen blir ett ångestskapande tvång. Den drabbade tappar kontrollen över träningsmängden och blir besatt av tanken på träning. Till slut kretsar hela livet kring träningen. Sociala aktiviteter, sömn, vila och kost försummas och i många fall leder träningsmissbruket till överträning. Muskler och leder kan lätt drabbas av skador av den extrema träningsmängden och träningsmissbrukaren anser sig ofta inte ha tid att vänta medan dessa läker.
 
 
Kommentarer på denna artikel
 
2012-01-27 09:48:27 - kgwQeNZt
cNOHNqoe
So excited I found this arictle as it made things much quicker!
 
2011-06-17 22:41:34 - Rosen
ortorexi?
känner så igen mig!. allt som står här, jag vet bara inte om jag är beredd att ta emot hjälpen själv.
 
2011-01-15 14:02:50 - Hans A. Kann
Beroende-mani-insiktsterapi
Läs boken "Pillerplaneten" av Hans Kann
där komplexet prestationsjakt- vikt/kroppsfixering och träningsmani sätts i samband med beroendesyndromet.
Processberoende. Behandlingsvarianten
som tillämpas bör vara insiktstertapi och 12stegstyp där man formulerar ett fungerande värdesystem.
 
2010-12-11 17:54:10 - Linda E
Kroppsfixering
Från att vilja må bra är steget till kroppsfixering inte alltid långt, om man har en skör självbild och tror hela ens värde ligger i hur vältränad/smal man är. Ett slags duktighetssyndrom. "Är jag inte bra på nåt annat så är jag i alla fall bra på det här." Men man blir aldrig bra nog, inte i sina egna ögon.
 
Kommentera denna artikel