Publicerad: 2018-05-11
Låg jämställdhet i idrott
Flickors idrottande missgynnas fortfarande, trots idrottsrörelsens arbete med att öka jämställdheten. Idrotter som lockar tjejer får mindre ekonomiskt stöd och på ledningsnivå dominerar männen.
 
Låg jämställdhet i idrott

Inom idrottsrörelsen har jämställdhetsarbetet intensifierats under senare år.
 
Samtidigt visar en fördjupade analys att vägen till en jämställd idrottsrörelse alltjämt är lång. På de flesta nivåer inom idrotten är kvinnors och mäns deltagande, förutsättningar och villkor olika.
 
Ojämlikheten framträder i andelen kvinnor och män som är medlemmar i olika idrotter, i andelen styrelseposter och förtroendeuppdrag, i fördelning av resurser och avseende idrottsliga normer och ideal.
 
– Rapporten visar att mycket arbete återstår innan kvinnors och mäns förutsättningar är jämställda inom idrotten. Men den visar också att idrottsrörelsen har allt att vinna på att fördela makt, inflytande och resurser mer jämlikt. Jämställdhet är inte bara en rättvisefråga – det är också en väg till framgångsrik idrottsutveckling, säger Johan R Norberg, professor i idrottsvetenskap och utredare på CIF.
 
Rapporten visar att fördelningen av resurser i åldrarna 7-25 år tydligt gynnar pojkars idrottande. Idag går endast 39 procent av det offentliga stödet till flickors idrottande, och andelen minskar ju äldre flickorna blir.
 
En förklaring är att det offentliga stödet är öronmärkt för föreningsidrott samtidigt som tjejer i tonåren i högre utsträckning än pojkar lämnar föreningsidrotten för träning i privat regi (gym, gympa, motionsbaserad gruppträning och dylikt).
 
En andra förklaring är att det största bidraget till barn- och ungdomsidrotten bygger på genomförda aktiviteter vilket premierar verksamheter med stora träningsgrupper och många träningspass. Ur ett könsperspektiv gynnar detta pojkar som dominerar i stora lagidrotter, medan flickor i större utsträckning återfinns i individuella idrotter.
 
Få kvinnor runt styrelsebordet
Riksidrottsförbundets jämställdhetsmål är att kvinnor och män ska vara representerade med minst 40 procent i alla beslutande och rådgivande organ. I rapporten framgår att detta mål varken uppnås på lokal eller nationell nivå.
 
I nästan hälften av de nationella idrottsförbunden (33 av 71) består styrelsen av mer än 60 procent män. 76 procent av förbunden har en manlig ordförande. Endast 1 förbund av 71 har en kvinnodominerad styrelse (ridsport).
 
Rollen som tränare domineras kraftigt av män. Enligt IdrottOnline står män för 73 procent av alla tränartillfällen i barn- och ungdomsidrotten.
Även gällande internationella uppdrag är den manliga dominansen på ledande positioner i svensk idrott stor. Endast 24 procent av idrottsledare med internationella uppdrag i förbundsstyrelser och kommittéer var kvinnor 2016.
 
Manliga ideal fortfarande norm
Slutligen slår rapporten fast att idrotten behöver jobba med sina normer och ideal för att en mer jämställd idrott ska kunna växa fram.
 
Intervjuer med ledare och aktiva inom de fem idrotterna brottning, gymnastik, ishockey, ridsport och taekwondo visar att idrottens praktik i stor utsträckning styrs av starka könsnormer.
 
Inom idrotten är det fortfarande vanligt med föreställningar om hur pojkar/män och flickor/kvinnor ”är”, hur olika idrotter ”ska vara” och vad som är ”normalt”. Dessa föreställningar påverkar hur pojkar och flickor idrottar och innebär ett hinder mot en jämställd idrott.
 
– Utan ett medvetet normkritiskt förhållningssätt inom idrotten som identifierar och utmanar invanda föreställningar om manligt och kvinnligt, är det inte möjligt att förverkliga idrottspolitikens mål om kvinnors och mäns lika förutsättningar att utöva idrott och motion, säger Johan R Norberg, professor i idrottsvetenskap och utredare på Centrum för idrottsforskning.