Skribent: Jöran Lindeberg
Skriv ut  Tipsa en vän  A B C
Publicerad: 2005-09-05
Uppdaterad: 2008-07-27

De glömda vuxna barnen

En alkoholist förstör inte bara sitt eget liv, utan också sina barns. Och ärren försvinner inte för att de växer upp och flyttar hemifrån. Kicki Meijer är ett vuxet barn till en alkoholiserad far.
 
– Jag minns att jag tyckte helgerna var fruktansvärt jobbiga och bara väntade på att mamma skulle komma hem, och att det första jag gjorde var att springa ut och säga: pappa är full, berättar Kicki.
 
Vi sitter i en soffgrupp i hennes lägenhet i södra Stockholm och dricker kaffe. Det känns overkligt när Kicki lugnt berättar om sin uppväxt. Som om jag trodde att det skulle synas utanpå henne vad hon varit med om. Men detta är det förrädiska – de vuxna barnen visar sällan utåt hur de mår. Och själva förstår de inte vad som är fel.
 
Kicki fortsätter:
– Jag minns hur jag var hemma hos en klasskamrat, det var så mysigt där. Hennes mamma hade bakat bullar, och pratade med dom, och drack choklad. Bara det kändes så overkligt. Jag var ju alltid rädd hemma, jag var rädd för pappa.
 
Kicki blev en ängslig flicka. Hon började gråta för minsta lilla och hade svårt att hålla tätt, fick ätstörningar och huvudvärk. I efterhand har hon fått veta att många hade förstått att hon hade det svårt, men inte sagt något.
 
– Jag önskar att någon hade sett mig som liten. Tänk om någon bara hade kunnat ta mig åt sidan och säga ”jag vet att du har det jobbigt”, säger Kicki.
 
Kicki växte upp och flyttade hemifrån. Hon fortsatte att stänga in sina känslor. Eftersom hon inte visste hur det känns att må bra, förstod hon inte vad som var fel. Lärdomarna från pappans svek fanns kvar.
 
– Min övertygelse var att människor inte är sanna, att människor ljuger. Då blir det väldigt jobbigt att umgås med människor, konstaterar Kicki med ett litet skratt.
 
Först när hon fick sonen Alexander insåg hon att allt inte stod rätt till – hon visste inte hur en god förälder skulle bete sig. I samband med att Kickis bröder och före detta man fick vård – de var alla alkoholister – erbjöds hon att delta i en anhöriggrupp under sex veckor.
 
– Jag tyckte de var lite underliga i början, de skulle kramas och hålla på, erkänner hon.
 
Arbetet med gruppen var intensivt och välgörande, men räckte inte. Åren som följde fortsatte hon att må dåligt. Eftersom hon ibland drabbades av panikångest sökte hon sig till den psykiatriska vården. Och där träffade hon en kvinna som förstod vad hon behövde.
 
– Hon gick tillbaka till mina kärnövertygelser – vad fick jag med mig från barndomen? Jo, att jag är oduglig, att det inte går att lita på människor. Att alla talar lögn. Det var mina sanningar på något sätt.
 
Inuti Kicki började något att hända.
 
– Det är fantastiskt hur allt kunde verka annorlunda, hur hela världen började bete sig annorlunda på något märkligt sätt.
 
Tillfrisknandet gick inte i en handvändning. Men nu, många återbesök senare, tror hon sig vara färdig med psykiatrin.
 
- I dag mår jag ganska bra. Jag är ganska nöjd med mitt liv. I dag kan jag börja förlika mig med att mina erfarenheter också är en kunskap, säger Kicki.
 
Om några månader är hon färdig socionom. Då vill hon använda sina insikter till att hjälpa andra med liknande bakgrund.
 
– Fan, det ska inte vara så att människor faller mellan stolarna hela tiden, säger Kicki.
 
För varken hon själv eller vårdmaskineriet hade ju i först förstått vad som var roten till det onda.
 
- Det finns en jäkla massa människor som inte ens vet om att de mår dåligt. De tror sig ha ”klarat sig” eftersom de inte är alkoholister, eftersom de inte har synbara problem. Men de har inget kvalitativt leverne eftersom det bara handlar om överlevnad, att aldrig släppa kontrollen, att alltid duga så jäkla mycket.
 
 
Ytterligare information »
 
Samhället sviker
Lars Söderling, läkare och författare, har över 15 års erfarenhet av att behandla missbrukare och deras familjer. Enligt honom misslyckas samhället att hjälpa vuxna barn till alkoholister.
 
Liksom Kicki Meijer påpekar han att många vuxna barn till alkoholister mår dåligt, men utan att varken de själva eller andra förstår varför. Det finns inga specifika symptom som vid sjukdomar där man har kriterier för diagnoser, utan vad omgivningen kan se är att en människa inte mår bra.
 
– Det är ett mycket ospecifikt tecken men man kan utgå från det, säger Lars Söderling. Många har besvär med olika psykosomatiska krämpor till exempel värk, oro, ångest, sömnstörningar eller depression. Vårdpersonalen inser sällan vilken sorts problematik de har att göra med. Läkare är inte tränade att titta under ytan, utan letar efter mer konkreta tecken på medicinska åkommor. Det krävs att läkarna är medvetna om att bakom det som synes vara kan finnas något helt annat.
 
Även om ett vuxet barn inser vilken hjälp hon behöver är den svår att hitta. Landstingen erbjuder sällan specialiserad vård, och hon blir därför ofta hänvisad till självhjälpsgrupper som till exempel ACoA (Adult Children of Alcoholics/Vuxna barn till alkoholister). Även om självhjälpsgruppernas arbete gör nytta, påpekar Lars Söderling att det är en insats på amatörnivå. Men ofta finns inget alternativ. De flesta som sysslar med specialiserad vård är inte anslutna till sjukvårdssystemet, vilket gör att den i regel blir alldeles dyr för en vanlig människa. Så jag tror att det är väldigt svårt att få någon hjälp faktiskt.
 
 
Kommentarer på denna artikel
 
2015-03-11 11:02:55 - Tobbe
Ja vart som jag blev
Först snäll inpassad bort gömda känslor.Besviken sårad deprimerad jobbade för mycket o mer o mer.Kunde inte unna mig .Va beredd att det kan bli svåra tider något kan hända .Ingen säkerhet finns. Den får man skapa själv.Spara o...Va som ett asplöv men visa en annan sida utåt .Stark, duktig..Men jag allt rasa en dag deprimerad utmattat o då va det ju katastrof jag som va tvungen jag va ännu mer dålig.Det skulle sprida sig hur dålig jag var,.. va min pappas ord. Min mor drack upp min ax deo för det fanns ju alkohol . Poliser kom hem tog med morsan bilar vart krockade.Hon låg full i diken skämde ut mm.Farsan beskydda henne men ibland så slog han henne håna o ältade .Skolan anmälde till sos .va ett jädra rännande . Utredningar mm. Lidandet o ångesten jag haft sedan jag minns va ju bara för jag var en odugling idiot som alla fick skratta åt och ha kul om. Skolan gick inte bra ett tag o då va jag ju ännu mer idiot dum. Ångesten va utmattande.Mobila team då o då.Bodde hos en släkting men döljande mycket varför.Bondgård av intresset sov där. Arg ilsk 2 sekunder till att alltid flyga i taket. Vart jag senare.Överkänslig .Fixa körkort betalade själv kört bil lastbil genom landet.Tills en dag då allt rann över.Är hyfsat tillbaka idag. Men det har varigt jobbiga resor sjukskrivning samt samtal tabletter allt har gått av envishet.Men att man är helt slutkörd.Tom.Va som gräns mellan kriminell samt totalt perfekt. Utmattning.
 
2014-04-30 16:19:28 - Sara
Mitt resultat blev boken Förlorad
Hej,
Jag valde att satsa på mig själv för 3 år sedan. Jag sa upp kontakten med mina föräldrar (min alkoholiserade far och min medberoende/alkoholiserade mor). Jag orkade inte vara offer tillsammans med dem längre.
Något som omgivningen har svårt att acceptera. För en månad sedan fick jag min bok i min hand. Förlorad som är boken som naket berättar om mina minnen, tankar, självmordstankar, hur jag dömer människor idag redan efter några sekunder, hur jag offrade mig för min far och sedan för min pojkvän/sambo. Jag har aldrig insett att jag har något problem men hjälp så många problem man fått med sig ifrån sin uppväxtmiljö. Lita på människor, tro på vad som sägs, offra sig själv för andra. Jag är fortfarande ett offer men är på väg att ta mig därifrån .
 
2013-02-03 12:20:01 - Anna
Maskrosbarn vuxet barn
De glömda vuxna barnen - vad fint skrivet och bra att ni tar upp detta så viktiga ämne. Vi finns överallt på alla arbetsplatser och vi lider ofta i det tysta med egna problem. kanske depression, för mycket sötsaker och mat, för mycket surfande på datorn eller spelmani. Svårt
 
2009-10-11 11:58:49 - Lisa
Vi är så många
Vi är så många som drabbats av annan människas alkoholism. Det upptäckte jag när jag kom till Al-Anon (som AA fast för oroliga anhöriga och vänner). Innan kände jag mig oerhört ensam och oförstådd. Där fann jag förståelse, kunskap och sann vänskap. Det blev min räddning!
 
2009-05-16 15:59:13 - EvaLis
Att veta att man inte är ensam.
Det är alltid skönt att veta att man inte är ensam. Och jag undrar hur många av de barn som mår överdjävligt psykiskt idag som har det såhär. Själv hade jag en horribel barndom med mobbning, incest och missbruk. Jag brukar tänka om min pappa att han var ett stort barn som jag hade när jag var liten.
 
2008-11-22 20:53:54 - anonym
svarta hålen
jag hade jätte svårt barndom.mina föräldrar hade inte råd att ha oss så de gav bort till morbror i sverige som adopterade oss 3 systrar.han var alkohlist och spelmissbrukare.han misshandlade och hotade.vi fick inte gå ut efterskolan,ha kompisar.varje dag var det korsförhör om vi kom 5min senare.vi har blivit kallad hora,spottad osv.tillslut var jag tyst ,äldsta systrar gjorde revold och blivit slagen varje dag och yngsta osynlig.jag spelade vara gladaste människa i jorden fastän jag grätt till söms.jag höll masken,gjorde allt som han önskade men dög aldrig.familjen accepterade aldrig oss ,vi systrar var andra klass medborgare.som akungen ,vi städade,var barn vakt,tvättade och höll oss i rummet när gäste kom om inte serverade.hade på oss gamla kläder från olika släktingar,det var förnedrande. första riktiga skor,kläder,skrivbord,säng,data efetr att jobbat 5år i 2 heltid och heltids skolan. morbror var efter oss och hotade oss sluta skolan och jobba.vi har varit starka och klarat skolan med bra betyg,gått ut med universitets examen.idag har vi inte kontakt med honom.men det gör ont ,vi har avårt att välja skaffa barn,una oss nytt och lita på människor.efter att fått höra hur otacksamma vi var.längtan att bli accepterad och höra hemma och älskad av en egoistisk alkohlist person gjort att vi har varit arbetsnarkoman. även efter 2 år har jag avårt att vara ledig ,känns syndigt .mina egna föräldrar berättade vi lågt senare.vi vill inte oroa och ledsna.vi skickade våra sparpengar från olika lögner vi drog ex till binder,underkläder,luch till jobbet.jag jobbar med förlåta de och önskar de gott.vändningen kom när jag gifte mig med en okänd person för att slippa bo med dem.förhållande var kaose för ett år. jag hade ingen kärlek,ingen åsikt eller tillit till något eller överdriven tillit till främligar.det var bara älska mig .min man har varit jätte snäll ,haft tålamod och stötat mig i min inre resa.han följde med par relation.jag trode då som barn att jag var ensam i ett svart håll.jag kunde ju inte tala om att jag längtade mina riktiga föräldrar och hur dåligt vi sov och drömde bort och var rädda .jag var även mobbad.men vissa männsikor måste gå genom massa saker för att lära sig säga nej. jag är ändå tacksam för mna ergarenhet och det är över nu. jag valde en fanatstisk pappa till mina barn.innan vi blir föräldrar ska jag vara närvaro och göra mig själv lyckligt. framtiden är ljus .livet är härligt.idag skäms morbror.jag är en stark,stolt kvinna.det är min tid nu :) mina leenden är äkta
 
2007-11-18 16:08:49 - MARIANNE
HEJ HÄR ÄR ETT ALKOHOLISTBARN TILL
Jag hade nästan glömt att jag också är ett alko- barn. Blev liksom sign. Fia ovan skickad runt till släkt och barnhem innan vi omhändertogs. Det är en sorg och smärta som man får leva med hela livet . Blev själv begiven på sötsaker och har nu antagl. sockerberoende. Ville bara dela med mig med vad som lindrar och skänker harmoni: nämligen yoga! Jag vill rekommendera kundaliniyoga som är toppen. MVH Marianne
 
2006-12-26 21:02:04 - Madde
vem är som jag?
Trodde att det var ngt fel på mej, varför var jag inte som alla andra runtomkring mej? vad var det för fel på mej? Alla gånger som jag gömt mej undan den mörka sanningen som fått mej så udda som jag är, men ändå så stark! Jag vet att jag inte är ensam, men det gör ändå fruktansvärt ont...
 
2006-10-31 14:14:40 - maria
bilda nytt nätverk?
Är långtidssjukskriven men vet att jag inte är "sjuk" i mitt sinne, bara så oändligt tilltufsad själsligt. Faller mellan stolarna när jag söker hjälp. Vägrar att medicinera.
 
Letar efter andra vuxna barn till alkoholister som med värme, empati och ett i grunden positivt tänkande vill bilda en stödgrupp utifrån de behov som finns.
Har varit på möte, acoa, det är för sekteristiskt för mig, vill vara en fri ande, men ändå ödmjuk, vill finna vägen vidare utan dogmer.
Vet att ni finns, men hur ska jag finna er?
Kanske det redan existerar en sådan grupp i Stockholmsområdet?
 
maila: maria.sotnos@hotmail.com
 
2006-10-18 21:50:52 - Mamman
Hjälp!
Vad nedslående att höra att man som "vanlig" människa inte kan få hjälp! Jag går på utredning på psyket för mina bekymmer. Där vill de ha det till att jag har en högfunktionell Asbergers, men själv känner jag att jag passar in på pricken på ett Vuxet barn!
 
2006-09-30 23:31:46 - fia
vill också tacka...
för att Ni skriver om det här!! Det fick mig att inse att jag hittills inte sett mig själv med positiva ögon och att också förstå varför. Jag har vuxit upp med två alkoholister som skickade runt mig i släkten och till sommarhem under hela min uppväxt.
 
mvh
Fia
 
2006-09-30 17:17:56 - Daniella
tack!
Jag är ett präktigt vuxet barn som gör allt rätt! mina dagar består av att gömma mig ifrån mig själv. Idag såg jag att jag inte var ensam. Idag såg jag mig själv! Det har varit osynligt och ensamt... Jag ska skaffa mig den styrka som behövs för att se! Se mig själv och andra. Tack!
 
Kommentera denna artikel